Jakten på kedjan

Idag var det en utomordentligt fin söndag här nere i Malmö. Passade på att ta en promenad ute i det fina vädret. När jag flanerade omkring, efter att ha tagit den obligatoriska rundan runt Västra Hamnen, såg jag några kids komma cyklande mot mig på strandpromenaden med en boll på pakethållaren. Kidsen kan nog ha varit runt 7-8 år och jag började tänka på hur det var ”back in the day” när jag själv spelade fotboll. En särskild händelse som utspelade sig i en bortamatch runt 1988-89 dök upp ur mina barndomsminnen.

Denna händelse har jag försökt att mörka samt förtränga sedan den inträffade. Hur som helst, jag tänker alltså bjuda på en av mina innersta och mest välbevarade hemligheter från fotbollstiden.

Jag minns att det var höst, dock inte riktigt vilken veckodag som det hela inträffade på. Har emellertid ett vagt minne av att det kan har varit en onsdag. I alla fall, mitt gamla lag Bergkvara AIF hade bortamatch mot laget i grannbyn, Söderåkra AIK. Matchen började sent på eftermiddagen och jag minns att det var väldigt grått och mulet. Jag var vid denna tidpunkt 7-8 år och spelade defensiv ytterback. Av någon jävligt konstig anledning var jag tvungen att spela forward i andra halvlek. Troligtvis ledde vi och jag ansågs som ett riskmoment i försvaret. För att inte sänka mitt självförtroende totalt tänkte säkert tränaren att jag gjorde mindre skada uppe i anfallet.

Okej, nu kommer det, håll i er nu. Tränaren skrek på mig att jag skulle upp och spela i ”kedjan”. Jaha, tänkte jag som aldrig hade hört uttrycket ”spela i kedjan”, vad är nu detta? Tränaren började gestikulerade med armarna att jag skulle springa upp i banan och medan jag började jogga uppåt hade jag bara en enda tanke, vad fan är kedjan för något? Jag sänkte ned blicken och började scanna av mittplanen i jakten på kedjan. Såg ingen kedja, bara en massa gräs och jord. Tränaren skrek igen: upp i kedjan, David! Nervositeten började bli allvarligt påtaglig nu och jag kände mig vilsen då jag nu var på okänd mark, motståndarnas planhalva. För de fåtal åskådare som noterade mitt besynnerliga beteende ute på planen, tittandes ned i marken utan någon som helst tanke på själva spelet, måste ha trott att jag var helt efterbliven. Tränaren skrek ånyo: David, upp i kedjan och spela! Jag hade nu blivit helt förstörd av att inte hitta en kedja liggandes ute på planen att jag skrek tillbaka: Men jag hittar ju inte någon kedja!

Det blev helt tyst ute vid sidlinjen först, sedan hördes ett mäktigt fnissande bland de åskådare som hade märkt mitt irrationella beteende ute på planen i jakten på den försvunna kedjan. Jag ville sjunka genom jorden när en lagkamrat sprang fram och förklarade stillsamt för mig att kedjan = spela i anfallet. Jag sprang ut och krävde omedelbart byte. Sedan satte jag mig på bänken och bröt ihop.

Ja, så där kan det vara ibland när man är liten. Kuriosa i sammanhanget (som dock är en helt annan historia..) är att jag avslutade min fotbollskarriär de sista säsongerna som just anfallare, i kedjan...

//David