Är det på landet det händer?

Man har talat om storstadslagens fall och att de mindre klubbarna har tagit över. Kalmar vinner allsvenskan 2008 före Elfsborg. Två lag från mindre städer. Borås ligger på trettonde plats på topplistan över Sveriges 50 största kommuner och Kalmar är inte ens med. Samtidigt hamnar AIK på femte plats, Malmö på sjätte, Hammarby på nionde, Djurgården på tolfte och Norrköping åker ur. IFK Göteborg tar tredjeplatsen, och får betraktas som det storstadslag som försvarar hedern.

Är detta en bestående trend? Varför lyckas inte de storsatsande Stockholmsklubbarna och varför lyckas inte Malmö omsätta sin goda ekonomi i sportsliga framgångar. Jag har nog inga direkta svar, men det är intressant att se hur det ser ut i Europa. Jag har tittat närmare på ligorna som rankas likvärdigt med allsvenskan enligt UEFA. Dessa är Danmark, Ungern, Rumänien, Slovakien och Slovenien.

Danmark
1. Bröndby
2. FC Köpenhamn
3. OB
Kommentar: Två lag från Danmarks största stad och sedan OB från Danmarks tredje största stad, Odense.

Ungern
1. Debreceni VSC
2. Ujpest FC
3. Vasas SC
Kommentar: Debrecen är Ungerns näst största stad (tydligen ibland kallad Kalvinisternas Rom). Ujpest och Vasas är Budapestlag.

Rumänien
1. Dinamo Bucureşti
2. Unirea
3. Timişoara
Kommentar: Dynamo Bukarest kommer ju givetvis från huvudstaden Bukarest. Unirea håller däremot till i den lilla staden Urizeni med 17 000 invånare (jämförbart med Sala i Västmanland). Timişoara är känt för att Johnny Weissmuller (Tarzan) kommer härifrån och är Rumäniens fjärde största stad.

Slovakien
1. Slovan
2. Žilina
3. Spartak Trnava
Kommentar: Slovan Bratislava kommer från huvudstaden. Zilina och Trnava är Slovakiens fjärde och sjunde största stad.

Slovenien
1. Maribor
2. Celje
3. Nafta Lendava
Kommentar: Maribor är Sloveniens näst största stad, och mest känd för sin skidanläggning. Celje är femte största stad och Lendava är en mindre stad.

Vad säger då denna lilla wikipedia-utvikning? Egentligen inte så mycket. Man kan väl konstatera att det finns ett visst fokus på storstäderna i dessa länders högsta ligor. Det är bara rumänska Unirea och slovenska Nafta Lendava som är undantagen. Undersökningen är lite väl blygsam för att ge några svar, men visst är det intressant att en liga som den danska inte har lämnat något utrymme för klubbar från mindre städer under de senaste åren.

Slutligen så vill jag göra lite reklam för min nedräkning inför den allsvenska starten. Varje lördag tittar jag lite närmare på lagen och på något sätt ska jag försöka tippa vilket lag som blir svenska mästare 2009. Det blir inte lätt.

Johan

Gamla hjältar #1 - Neville Southall

Neville Southall, idag 51 år gammal walesare, är kanske inte sinnebilden av en av engelsk fotbolls bästa målvakter genom tiderna. 185 cm och cirka 90 kg säger kanske inte så mycket men nog var han tjock alltid.
Man minns honom från eftermiddagarna framför Tipsextra. Mustasch, kagge och svettiga räddningar var obligatoriskt när Neville Southall var på plan.
Våra svenska hjärtan slog kanske lite extra för honom efter FA-Cup-vinsten över Manchester United (1-0, med bland annat en svettig dubbelräddning från Southalls sida efter att Paul Scholes fått ett friläge och en otrolig klistring vid bortre stolpen efter nick av Gary Pallister) 1995 när han efter slutsignalen lyfte upp och kramade om och tillsynes aldrig riktigt ville släppa lille Anders Limpar (Limpar som gjorde en fantastisk match i den finalen). Ett känslofyllt ögonblick.
För att riktigt understryka hans storhet blev han 1997 belönad med Brittiska Imperieorden av drottning Elizabeth för sina insatser inom fotbollen.

Southall tog steget in proffsfotbollen relativt sent i och med säsongen 80/81 när han anslöt sig till Burys trupp. Där blev det bara 39 matcher men det var säsongen efter som Southall hittade "hem".
1981 flyttade han till Liverpool för spel i Everton F.C.. Ett Everton som efter ett sisådär 70-tal just hade haft sin sämsta säsong i högsta ligan sedan man gick upp i mitten av 50-talet. Detta skulle nu ändras med Southall mellan stolparna.
Man nästintill dominerade den engelska fotbollen under mitten av 80-talet med en dubbel 1985 som kronan på verket, seger i ligan och seger i Cupvinnarcupen efter 3-1 mot Bayern München i semin och samma siffror mot Rapid Wien i finalen.
Samma år blev Southall framröstad till Footballer of the Year i England, något som är extremt ovanligt för en målvakt.
Men när Everton började tappa mark under 90-talet sjönk även Southall. Han bad om att få lämna klubben flera gånger under början av 90-talet men blev ändå kvar och ordinarie i Everton fram till 1997 när han blev utlånad till Southend United. Året efter gick han till Stoke City på en fri transfer.
Innan dess hade han alltså hunnit med att rädda Everton till en FA-Cup-titel 1995. Samma år fick han även en minnesmatch till sin är när Everton tog emot Celtic hemma.
Efter tiden i Everton gick det inte särskilt bra och han bytte klubb så gott som varje år tills han lade skorna på hyllan 2001. Han försökte sig också på en tränarkarriär i Dover och Hasting utan framgång efter 2001.

Förutom klubblagsspelet hann Southall även med att bli Wales meste landslagsman med 92 matcher mellan 1982 och 1997.

Southalls stabilitet på planen står i kontrast till hans privatliv. Efter flera affärer lämnade han sin fru och familj. 2007 gick han till domstol för att få tillbaka medaljer och troféer som han tidigare givit till sin tonårsdotter. Han vann målet och lämnade dottern med rättegångskostnader på 6000 pund. Ett tråkigt delslut för en så lysande målvaktsstjärna.

/Per

Se höjdpunkterna från när Everton vann
FA-Cupen 1995 här på Fotbollsskribenterna!

Fotboll men ändå inte..

Januari månad och det innebär för fotbollsklubbarna i Torsås kommun att det återigen är dags att göra upp om titeln som bästa lag i inomhusfotboll. Det scenario jag såg framför mig var: en fotboll, fem utespelare inklusive målvakt på var sin planhalva i utgångsposition, några oroliga tränare som helst hade velat slippa skiten på grund av skaderisken, en förvirrad Julle som domare samt ett gäng halvgalna lagledare där minst en blir utvisad. Ja, ungefär så är det väl som det brukar se ut. Men icke denna gång! Vart var Julle, hade han förhinder eller lagt pipan på hyllan? Inte heller blev någon lagledare utvisad, märkligt…någonting har hänt eller?

Inomhusfotboll kontra utomhusfotboll. Två mycket olika strukturer av hur fotboll kan utövas. Grundtanken att bollen ska in mellan två stolpar och en ribba hos motståndaren kvarstår dock, annars är inte mycket likt. Inomhusfotboll kan vara förbannat trevligt att se på samtidigt som det kan vara förbannat tråkigt. I helgen var det mest tråkigt och det berodde inte på att BAIF slutade fyra. I ärlighetens namn var fotbollen i årets mästerskap ganska dålig.

Jaha, tänker ni som var där och tyckte det var jätteskoj och inte alls håller med mig. Kamp, svett, motlägg, tacklingar, mindre slagsmål och en massa mål, vad begär du David egentligen? Vad jag begär är att slippa se traditionellt utomhusspel applicerat på en inomhusplan.

När det gäller inomhusfotboll som ska utövas på en handbollsplan kan vi alla vara överens om att ytorna är avsevärt mindre jämfört med en utomhusplan. Jag tycker då att kämpa, springa, långboll inte är det mest lämpade spelsättet, utan tror att ett mer vägvinnande spelsätt vore ett tekniskt kortpassningsspel med stor rörelse. När jag då satt och kollade på matcherna i helgen blev det så påtagligt att bristen på teknik var frånvarande (undantag finns dock). Varför är det så? Jag vill bestämt hävda att detta inte är något unikt för fotbollsspelare i Torsås kommun, utan något som är karakteristisk för hela landet. Jag tycker därför det är berättigat att ställa frågan varför svenska fotbollsspelare ligger ljusår ifrån t.ex. spanska fotbollsspelare teknikmässigt.

När svenska lag ska spela kval till europeiska cuper är det nästan samma visa varje år. De klarar det inte, de förlorar. Ett exempel: Elfsborg mötte Valencia för något år sedan. Jag tror inte Valencias spelare hade bättre grundkondition än Boråsarna eller i genomsnitt sprang fortare. Skillnaden var enligt mig tekniken. Att kunna ta emot en svår passning, behandla den för att sedan leverera bollen vidare till en lagkamrat som inte fumlar bort den till inkast är en fördel i fotboll. Jag tror inte spanjorer har några speciella gener som medför att de föds med briljant teknik, utan det är något som de tränar upp redan som knattar. När de sedan börjar träna fokuseras det mer på teknik än på konditionsträning och styrka som är mycket enklare att träna upp än teknik. Detta borde vi i Sverige ta fasta på. Varför inte ta bort ett styrka/konditionspass under vinterträningen och nöta teknik istället. Eller vänta med att börja spela elvamanna tills spelarna är lite äldre. Jag tror det skulle vara bra att senarelägga elvamannaspel med två år. För tillfället är det lite komiskt att se när barnen precis börjat spela elvamanna. Planen är gigantisk och de små liven springer livet ur sig för att komma från ena kortsidan till den andra. Vad blir det för slags fotboll, vad tjänas på det? Ja, för teknikövningar är kanske inte det första en tränare tänker på då eller?

Kan det vara så enkelt att det är de brittiska influenserna som kom in under 70-talet både medvetet och omedvetet satte sin prägel på svensk fotboll? Jag tror faktiskt det kan ligga lite sanning i det. En annan fråga som dyker upp är hurdan fotboll vi egentligen vill spela i Sverige?

Jag kommer med all säkerhet återkomma till detta intressanta ämne längre fram under året. Slutligen så får ni gärna kommentera om jag är helt ute och cyklar eller om ni anser att det finns en poäng i det jag skriver.

Stort grattis till Gullabo/Gullaboås som vann i år. Ni är värdiga mästare. Henke Bertilsson som bästa målskytt kändes inte heller oväntat. Inte helt enkelt att ta bollen från den killen när han sträcker ut armen.

//David

Fotbollsskribenterna utökar truppen

"På lördagskvällen blev det klart, Johan Larsson Wallin skriver på för Fotbollsskribenterna".

Ja, så hade det kunnat låta om jag hade varit känd fotbollsspelare. Det är jag inte. Mina meriter som fotbollsspelare går tillbaka drygt 20 år, till Svalövs BK. För övrigt den klubb där Andreas Jakobsson (HIF, Bröndby, Hansa Rostock) är spelande tränare och den klubb som har fostrat den ratade MFF-mittfältaren Daniel Sliper. Min insats i Svalövs BK sträckte sig till några träningar och sen fick det vara nog. När jag var 8 år så lade jag helt enkelt skorna på hyllan.

Jag blev kär i fotbollen under mitt första besök på Malmö Stadion. MFF mötte GAIS och vann med 2-0. Jonas Thern gjorde första målet på en snabbt slagen frispark och Martin Dahlin fastställde slutresultatet. Det som dock satte djupast intryck på mig var den stora gröna planen och den MFF-keps jag fick av min pappa.

Kärlekshistorian med fotbollen har fortsatt genom åren och har nu utvecklats till ett regelrätt äktenskap. Fotbollen förväntar sig att jag ska fortsätta köpa årskort och se el classico. Jag å andra sidan förväntar mig klacksparkar och att fotbollen tar fram nya Zlatans. Det är en bra relation. Trygg på något sätt.

Malmö FF är mitt lag. Ingen särskild anledning, utan det var det lag som fanns tillgängligt för mig. MFF har alltid funnits i mitt medvetande, men från sejouren i superettan och framåt har jag följt laget slaviskt. Det har blivit en del av min vardag.

Här på Fotbollsskribenterna kommer jag att fokusera på allsvenskan. Jag kommer att försöka ge objektiva tankar och funderingar på ett subjektivt himmelsblått sätt. Jag är stolt och glad över att få chansen här på Fotbollsskribenterna.

Johan

Årets tyska lag - Redan nu

Tysklands svar på Max Lundgrens fiktiva klubb Åshöjdens BK heter 1899 Hoffenheim.
Året är 2000, Hoffenheim ligger i dåvarande division 5, Verbandsliga (numera division 6). 8 år senare är man höstsegrare i högstaligan Bundesliga. Det är vad jag kallar en makalös prestation.

Den moderna fotbollsklubben Hoffenheim bildades 1945 när två mindre föreningar gick samman. Tyskland hade förlorat kriget och i Hoffenheim ville folket glömma och gå vidare. Föreningslivet växte sig starkt och kärleken till fotbollen frodades.
Runt 1990 kom en av klubbens söner, Dietmar Hopp, tillbaka till staden. Inte för att spela fotboll denna gången utan för att ta över klubbens finanser. Hopp var vid det laget en av världens rikaste män (tidningen Forbes placerar honom på topp-700) som tjänat sina pengar mjukvara till datorer.
Detta var det första och det viktigaste steget på Hoffenheims väg mot Bundesliga. Hoffenheim hade i sanning fått hopp.

Till sitt 100-årsjubileum 1999, vad som skulle bli sista säsongen i division 5, byggde klubben en ny arena, Dietmar-Hopp-Stadion med plats för 5000 personer. Det är tydligt att man inte var medveten om sin kapacitet i det långa loppet. (Under sin Bundesligaperiod spelar Hoffenheim nu på Carl-Benz-Stadion i Mannheim men man håller på att bygga en ny toppmodern arena, Rhein-Neckar-Arena, som ska rymma runt 30 000 personer.)
Därefter fortsatte framgångarna och tabellklättringarna fram till mitten av 2000-talet.
2006 hade man legat i dåvarande division 3, Regionalliga, i 4 säsonger och ledningen började känna sig otålig. Man bestämde sig för att värva spelare med mångårig erfarenhet från Bundesliga och att anställa "mirakeltränaren" Ralf Rangick som året innan hade lett Schalke 04 fram till ligacuppokalen.
Efter den satsningen gick allt som på räls. De två efterföljande säsongerna innebar direkta uppflyttningar efter två andraplaceringar i respektive serie. Och så blev man alltså "Herbstmeister" sin första säsong i Bundesliga.

Bundesliga-framgången är mycket tack vare en spelare, 25-årige stjärnskottet Vedad Ibisevic som leder skytteligan med 18 mål på 17 matcher, 6 mål före tvåan Patrick Helmes från Bayer Leverkusen. Dock vred Ibisevic sitt knä så svårt under en träningsmatch mot Hamburger SV under juluppehållet att han blir borta i sex månader. Utan en toppspelare framåt blir det svårt för Hoffenheim att försvara förstaplatsen under vårsäsongen från ett frustande Bayern München som ligger tvåa på samma poäng och ett koppel andra klubbar som bara ligger några få poäng ifrån.
Spekulationerna om möjliga ersättare för Ibisevic har dock redan satt igång. Hanke, Gekas och Pantelic är några namn som nämnts.

Vad som är extra roligt för oss svenskar är att 26-årige Per Nilsson med 5 landskamper spelar en framträdande roll i Hoffenheims försvarslinje.

/Per

Recension av Tomas Petersons bok: Leken som blev allvar. Halmstads Bollklubb mellan folkrörelse, stat och marknad

Tomas Peterson är professor i idrottsvetenskap med samhällsvetenskaplig inriktning och har skrivit flertalet böcker och artiklar kring fotboll. Efter att ha läst en av hans böcker vill jag härmed ge en recension över hans slutsatser kring hur Halmstads Bollklubb tog SM-Guld 1976.

Petersons förklaring till det hela innefattar tre olika faktorer. De tre faktorer som möjliggjorde seriesegern 1976 var HBK:s organisatoriska och ekonomiska utveckling samt tränaren Roy Hodgsons fotbollsfilosofi. Jag kommer att berätta hur Peterson kom fram till detta genom att redogöra dessa tre faktorer.

Organisationen

1967 avskaffades amatörreglerna i Sverige och vid samma tidpunkt genomförde HBK en organisationsförändring. Denna förändring (trestegsraketen) innebar att klubben minskade styrelsen från 9 till 3 ledamöter samt delade upp verksamheten i tre sektioner: senior, ungdom och medlem. Sektionerna skulle arbeta var för sig efter en fastställd arbetsplan. Om problem uppstod skulle dessa lösas av huvudstyrelsen som sedan hade att publicera besluten i klubbtidningen. Medlemssektionen fick en betydande roll då den skulle skapa ekonomiska förutsättningar för att kontraktera spelarna. Inom medlemssektionen bildades en marknadsgrupp med personer från det privata näringslivet som med sin kunskap och kontakter skulle stödja sektionen. Anledningen till förändringen berodde på flera saker. Klubben hade inte lyckats vinna division 3 under två säsonger, en föråldrad organisationsstruktur samt en ansträngd ekonomi. Med denna bakgrund var det inte svårt att via två möten övertyga om ett radikalt nytänkande och en stor satsning mot att nå högsta serien. Vid samma tidpunkt som omorganisationen gjordes infördes också flera förändringar för fotbollen. Enligt ett beslut i riksdagen skulle stat och kommun få ett större ansvar för idrotten. Detta kunde innebära ekonomiska tillskott och personell förstärkning för en klubb som till exempel anställa utbildade ledare. Ett resultat av slopandet av amatörreglerna var att hela fotbollsverksamheten blev professionaliserad. Kärnan av detta blev att oavlönat fritidsarbete successivt byttes ut mot lönearbete som utfördes av personer med relevant utbildning för ändamålet. Här bryts också synen på styrelsesammansättningen på sätt och vis. Tidigare då folkrörelseförankringen påverkade fotbollen valdes gamla spelare, ledare och medlemmar in i klubben för administrativa uppgifter. Sakta men säkert ändrades detta då klubben började formas till det medelstora företag som det är idag och där styrelsen till största del består av personer från det privata näringslivet. Alltså redan 1967 lades grunden för dagens HBK.

Ekonomin

HBK:s ekonomiska utveckling som tog fart 1965 berodde främst på att fotbollen som sport öppnades mot marknaden. Folkrörelseorganisationen ställdes nu mot staten och marknaden. Dock skedde utvecklingen successivt och det gällde att finna vägar till att finansiera kostnader som hängde ihop med spelarna. Samtidigt som omorganisationen ägde rum skapades en ny klubbverksamhet, där spelare och tränare ersattes ekonomiskt för utfört arbete, om än i mindre skala. Långsamt skapades en kommersiell spelarmarknad, vars kostnader för fotbollens integrering i samhället växta markant. Den ekonomiska utvecklingen medförde en framgångsrik expansion baserad på en köpstrategi utifrån klubbens kapital. Då HBK slutligen började klättra i seriesystemen kom kraven på bättre spelare, något som klubben hade svårt att få fram. Den ekonomiska utvecklingen tillsammans med omorganisationen förberedde en miljö för den sista faktorn som skulle leda fram till segern 1976, nämligen Roy Hodgsons fotbollsfilosofi.

Roy Hodgsons fotbollsfilosofi

Den sista faktorn var tillsättandet av Hodgson som tränare inför säsongen 1976. En ung tränare från England med nya friska idéer där det kollektiva spelsättet lyftes fram ännu mer än vad det tidigare hade gjorts i Sverige (bortsett ifrån Bob Houghton). Hodgson ansåg att spelet skulle till största del befinna sig på motståndarnas planhalva, där hela laget tillsammans skulle sätta press på bollhållaren. För att samtidigt krympa ytorna för motståndarna krävdes att hela laget tillsammans omgrupperade sig efter den aktuella situationen. Försvararna som många gånger var långt ifrån bollen hade även de att tänka på sitt positionförflyttningsspel på egen planhalva som hängde ihop med hela spelsättet. I försvarsspelet tillämpade Hodgson en rak backlinje som utövade zonmarkering. Försvarspelarna fick lära sig att flytta upp allt eftersom beroende på var bollen befann sig och för att sedan utnyttja offsideregeln vid omställning till försvar. Skillnaden mellan HBK:s spelsätt nu och de övriga lagen, MFF undantaget, var att det var effektivare, rationellare samt förutsebart. Spelsättet var enhetligt och mycket välorganiserat och det tog till vara på misstagen hos motståndarnas mindre organiserade spel. För att pränta in detta nya spelsätt i HBK organisationen fick spelarna ett ultimatum av Hodgson, ”allt eller inget”. Sedan skulle Hodgson ha tolkningsföreträde vilket innebar att han hade den kompletta kunskapen, pedagogiken samt totala auktoriteten. Pedagogiken som han tillämpade var en blandning av en slags demokrati med diktatoriska inslag. Vad det avsåg uppläggning och organisering gällde Hodgsons ord, men han var samtidigt solidarisk, empatisk och favoriserade aldrig någon. Uppbyggandet av det nya spelsättet präglades av lika mycket teori som praktik. Ofta avbröt han mitt i träningen för att korrigera så att det blev precis efter hans spelidé. En annat nytt tillvägagångssätt var att Hodgson arbetade med varje del (försvar, mittfält och kedja) individuellt, för att sedan bygga upp helheten igen, med början bakifrån. Hodgsons ansåg också för övrigt att individen var underordnad kollektivet, samtidigt som individen bäst utvecklades inom kollektivets ramar. Kortfattat så spelade man för lagets bästa. Med Hodgson tillträdande kom även HBK:s utveckling i professionell riktning att ta steg framåt. Han uttryckte önskemål om läkare på match, bättre material, dagträning, bättre planer, högre krav på materialarbetaren samt friskvård.

Hodgsons nytänkande, som skiljde sig markant ifrån den rådande fotbollssyn som fanns i Sverige vid den här tidpunkten (Houghton undantaget), tillsammans med utvecklingen avseende HBK:s organisation och ekonomi, möjliggjorde de förutsättningar som spelarna behövde för att kunna bli svenska mästare 1976.

//David

You'll never walk alone

Det finns derbyn och det finns derbyn. Det har, kan jag tycka, gått lite inflation i våra svenska derbyn men i England lever de i allra högsta grad.
På måndag är det dags för ett av de mer intressanta, nämligen Merseysidederbyt mellan Liverpool och Everton.

Rivaliteten mellan dessa klubbarna går tillbaka till början av 1890-talet när Everton fortfarande spelade på Anfield men blev tvungna att flytta på grund av för hög hyra och då Anfields ägare startade ett eget lag, Liverpool FC. Att Everton bara flyttade cirka 700 meter från Anfield till Goodison Park har väl inte heller direkt gjort relationen bättre mellan de två lagen.
Merseysidederbyt har fått sitt namn från floden Mersey som rinner genom Liverpool men kallas även för The Friendly Derby på grund av klubbarnas närhet till varandra, att det är väldigt sällsynt med hulliganbråk mellan klubbarnas supporters, vilket kanske beror på att man kan hitta många bröder, söner och fäder på olika sidor, och det unika faktumet att lagens fans står blandade på läktarna under matcherna.

Genom tiderna har dock känslorna mellan de två klubbarnas supportrar båda haft toppar och dalar. Värst var det kanske 1985 efter katastrofen på Heyselstadion innan Europacup-finalen mellan Liverpool och Juventus där 39 personer ur publiken dog och Liverpool-hulliganer fick skulden. En katastrof som påverkade hela den engelska fotbollen med avstängningar från europeiskt cupspel för totalt 17 lag, där Everton drabbades hårdast efter Liverpool själva.
Men som sagt finns det toppar också. Efter den tragiska Hillsborough-katastrofen 1989 innan FA-cup-semin mellan Sheffield Wednesday och Liverpool där 96 Liverpool-fans krossades till döds slöt Everton-fansen upp och deltog i sorgen. Man ställde även upp på en gemensam bojkott av tabloiden The Sun som efter katastrofen berättade helt osanna nyheter om hur Liverpool-fansen bland annat urinerade på polisen och länsade de dödas fickor.

Statistiskt sett är Liverpool den av de två klubbarna som lyckats bäst med sina 18 ligasegrar mot Evertons 9. Liverpool leder även derbystatistiken på totalt 205 matcher av vilka Liverpool vunnit 79 och Everton 64 med en målskillnad på 280/240 till Liverpool. Dock tillhörde 40-talet Everton där man gick obesegrade genom 14 raka derbymatcher med matchen den 18 september, 1948, som höjdpunkt då hela 78 299 personer slöt upp på Goodison Park.

Men hur kommer det gå denna gången då? Liverpool går in som serieledare med en osäker form medan Everton kommer som den hungrige utmanaren med tre raka vinster i ryggen. Häng med på måndag så får du se.

/Per

Min syn på den brasilianska fotbollen och dess framtid

När jag tänker på brasiliansk fotboll får jag estetiskt tilltalande bilder på individuellt skickliga spelare som kan göra vad som helst med en fotboll. Spelare som genom att improvisera i vissa utsatta lägen under en match, kan ta sig ur och lösa svåra situationer där ingen annan tror att det är möjligt. Bara därför att de besitter en unik skicklighet, bollkänsla samt spontan finurlighet. Skönheten i utförande och den spontana glädjen som en fotbollsspelare presterar anser jag är karaktäristiska kännetecken för "brassefotboll". Jag anser också att musiken, den positiva läktarkulturen och passionen till fotboll är utmärkande drag. Vad som bör påpekas är att dessa kännetecken inte alls hörde ihop med fotbollen i Brasilien från allra första början. I slutet av 1800-talet introducerade engelsmännen fotbollen i landet, då de nästan helt hade tagit över handeln med Brasilien ifrån portugiserna. Under denna tid var det endast den rika vita överklassen som tilläts vara med och den fotboll som spelades var så långt ifrån benämningen sambafotboll man kan komma. Lyckligtvis kom det engelska inflytandet i fotbollen att försvinna mer och mer under det tidiga 1900-talet. Helt plötsligt blev det ute att spela brittiskt och istället premierades det brasilianska spelet med dribblingar. Här kom även vad som i dagens fotboll benämns klackspark att uppfinnas av Charles Miller, men då hette det att man gjorde en ”Charles”. Karnevalsstämningen började även under denna tid att sprida sig under matcherna och publiken jublade ikapp för att skapa en positiv läktarkultur under derbyn.

Samban som är ett starkt kännetecken för den brasilianska fotbollspubliken på och omkring matcharenor. Under 1930-talet introducerades den av klubben Flamengo i syfte för att skapa stämning på läktarna och stötta laget. Den person som sedan på allvar tog samban ifrån läktaren ned till planen var Leonidas da Silva. Han ändrade fotbollsstilen i Brasilien, då han struntade i den fyrkantiga brittiska spelstilen. Istället började han bjuda på skönspel med klacksparkar och bicicleta, kort och gott äkta ”brassespel”. Vad det gäller ”cykelsparken” eller bicicleta som ursprungsnamnet lyder, myntades det av den brasilianske radiokommentatorn Gagliano Neto eftersom sparken ofta användes av Leonidas da Silva.

Sorgligt nog har den vackra fotbollen under de 30 senaste åren fått stå tillbaka för den kraftfullare stilen som finns i Europa. På så vis har alla dessa kännetecken för den brasilianska fotbollen allt mer tonats ned, men även att de fortfarande finns kvar så är det inte samma sak som när Pelé spelade. ”Brassefotbollen” har helt enkelt fått anpassa sig till dagens taktiska och organiserade fotboll, där de ursprungliga kännetecknen för brasiliansk fotboll inte alltid finns med, men som aldrig kommer att glömmas bort helt och hållet.

Vad jag anser om den brasilianska fotbollens framtid så tror jag att den kommer vara fortsättningsvis stark på landslagsnivå. På nationell nivå tror jag att den kommer bli svagare i flera avseenden. Brasiliansk fotboll har sedan länge varit utsatt för korruption, vilket endast är en återspegling av det brasilianska samhället. Då fotbollen är en miljardindustri i Brasilien lockar den till sig allt fler aktörer som vill ha en del av den. Makten i de nationella klubbarna innehavs ofta av rika politiker som med sina ekonomiska resurser kan vinna valkampanjer till ordförandeposten. Dessa ordföranden, även för CBF som är det Brasilianska Fotbollsförbundet, har genom åren frekvent missbrukat sin position för egen ekonomisk vinning. Pengar ämnade för klubbverksamheten och dess ungdomar har helt enkelt aldrig nått fram, utan istället stoppats i egen ficka av högt uppsatta personer ute i klubbarna samt CBF. En positiv ansträngning skedde våren 2001, då en ny lag trädde ikraft, vilket innebar att Brasiliens proffsklubbar förvandlades till företag. Syfte var att försvåra för ekonomisk brottslighet, men spelarna skulle nu också jämställas som vanliga arbetstagare på arbetsmarknaden. Dock ser det inte ljust ut och jag anser att det största problemet är de stora summor som finns i den brasilianska fotbollen. Tjocka sedelbuntar underlättar definitivt inte att få kontroll över korruptionen, därför att så många personer vill ha kontroll över detta kapital och gör vad som helst för att nå dit. I åtanke finns även samhällets utveckling i landet, där de ökande samhällsklyftorna blir allt mer djupare. Detta har heller ingen positiv inverkan på den nationella fotbollen. Pengar från externa aktörer och ersättningar vid försäljningar av inhemska spelare till Europa når inte dit de ska, utan hamnar i någons ficka på vägen till klubbkassan. Istället för att utbilda ungdomstränare, rusta upp träningsanläggningar samt stödja ungdomsverksamhet går istället dessa pengar till någon förmögen persons privata intressen. Det här stödjer inte den nationella fotbollens utveckling, men förhoppningsvis kommer någon att sätta ned foten och förändra det hela.

Om jag haft en pessimistisk syn på den nationella fotbollen så tror jag att på landslagsnivå kommer Brasilien stå sig väldigt starkt. Med tanke på hur många ungdomar som spelar fotboll i Brasilien behöver landslaget inte bekymra sig för att leta efter duktiga spelare. Det kommer hela tiden fram nya stjärnor som köps upp av europiska klubbar, där de skolas taktiskt och blir kompletta fotbollsspelare. De blir vana vid den moderna fotbollen och får hela tiden möta eliten inom europeisk fotboll. På så vis tar de sedan med sig denna kunskap när det spelar i VM-sammanhang där det spelas en mer europeisk fotboll. Därför anser jag att framtiden för Brasilien på landslagsnivå kommer att se mycket ljus ut.



//David

Fotboll är också poesi

Varför älskar jag fotboll? Varför inte? Detta de gröna ängarnas schack. Vuxna män, och kvinnor, som gör saker tillsammans. Ett fysiskt strategispel som är lika vackert i teorin som i praktiken.
En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk sägs det men när spelet fungerar som bäst svetsas elva individer samman och rör sig som en.
Understöd, vägpass och djupledsbollar.

Allt handlar inte om mål, även om det är vad spelet slutligen går ut på. För den öppne åskådaren kan en mållös match vara en lika stor fröjd som en 5-3-dito. Det handlar om laget. Att alla knyter näven och drar åt samma håll.
Zidane, Beckham och Ballack.

En välkomponerad backlinje är en mäktig syn. En vältimad glidtackling är skönhet. Slit på innermittfältet är skimrande. En åttiometerslöpning utan boll är livsviktig. En sträckt vrist i bortre krysset är räddningen.
Hysén, Mild och Zlatan.

Men det finns något som är ännu bättre, något som börjar så mycket tidigare. De första träningarna för ett litet barn är den renaste formen av fotboll. När lagar, regler och teorier inte har så stor betydelse utan när livsglädjen och viljan att sparka till den lilla bollen före alla andra på plan åt vilket håll det nu må vara är den största drivkraften.

Fotboll är konst och inget annat, spelarna konstnärer i vilken ålder de än är. Med benen och fötterna drar de likt målarens penseldrag över den gröna ytan och skapar samma upprymdhet i våra bröst som den store poeten. I alla fall till det att någon drar en straff stenhårt utanför i ett avgörande läge. Ungefär där tar reptilhjärnan över och diverse olämpligheter smiter ut ur munnen. Men detta är bara en annan sida av fotbollens storhet. Genialitet är broder med galenskap säger de som vet.
Gascoigne, Töfting och Jones.

Jag kan ibland tycka att man borde K-märka fotbollen. Inte bara för att den är så vacker utan också för att skydda den yttre hot, som till exempel den ökade kommersialismen. Men det är ett helt annat inlägg.

Ett annat bevis på att fotboll är konst är Bengt Cidden Anderssons fotbollspoesi. Jag vill att ni läser hans dikt Grenoli från diktsamlingen Hela bollen skall ligga still (1991) och minns tillbaka till den tiden när ni mest bara jagade boll, mest bara för att ni kunde.

När jag var åtta år
värvades jag till Milan.
Övergångssumman
en loranga och ett stort toy.
Första matchen
100 000 åskådare.
Liedholm hämtade bollen
i vårt försvar
fick en drömpassning
tittade upp
Gunnar Gren fri
stack i luckan
fick tillbaka bollen.
Jag sprang,
med kraft forcerades
innerbackarna,
ett 40 meters skott
i bortre burgaveln.
Målvakten chanslös
100 000 skrek ut sin lycka.
Jag sprang
mot mittcirkeln
Liedholm kom
och klappade om mig.
När Roma slog avsparken
skrek morsan att det var mat.

/Per

Intervju

Fotbollsskribenterna vill börja med att säga ett stort grattis till SM-guldvinnaren Petter Wastå! Efter en imponerande säsong stod alltså Kalmar FF som slutliga segrare i Allsvenskan 2008. Torsåssonen Petter Wastå är sedan flera säsonger tillbaka Nanne Bergstrands förstaval mellan stolparna och vi är stolta över att kunna leverera en intervju med guldmedaljören.

Hej Petter och grattis till guldet!
Cupguld 2007 och SM-guld 2008 det är ett fint facit som ger mersmak inför nästa säsong. Vad har du för förväntningar i år för laget samt personlig målsättning?

Svar: Vi vet ännu inte vad vi får för nyförvärv och hur de redan nya spelarna kommer att passa in. Det vi vet är Ceasar försvann i somras, Viktor, Ingelsten och Bagarn försvinner nu inför säsongen och det är inte lätt att ersätta de spelarna. Vi vet dock att vi är bra som lag och vi har tidigare visat att vi kan klara av spelarförsäljningar.

Vem i KFF tror du får sitt genombrott i år?

Svar: Rasmus Elm.

Har du några råd att ge talangfulla målvakter avseende träningsupplägg?

Svar: Att alltid träna som om det vore match. Även när det gäller övningar med flera moment innan det blir ett avslut så ska man alltid ha rätt position i målet, så att det "sitter i ryggmärgen".

Vilket är ditt största minne från åren i Torsås GOIF?

Svar: Min debut i A-laget 1991, då vi mötte Blomstermåla och förlorade med 1-4 (tror jag!?) och i tidningen efteråt så stod det att "matchens hjälte återfanns i blott 15-årige Peter Waspå, som debuterade".

Du har gjort en klassresa inom föreningslivet genom åren som aktiv. Finns det något som du kan sakna från Torsåstiden?

Svar: Fotbollen under min uppväxt i Torsås var ett mer socialt och kompisrelaterat fritidintresse, medan det nu är mitt jobb och därför går inte detta att jämföra, men visst kan jag sakna tiden och kompisarna i Torsås. Nu är man mera granskad och påpassad av folk som har koll på vad man gör hela tiden, vilket kan vara lite jobbigt ibland. Ibland tvingas man att välja bort trevliga saker som man vet att det skulle komma att snackas om efteråt.

Hur ser du på fotbollens utveckling de senaste tio åren sett ur ett målvaktsperspektiv?

Svar: Jag vet inte om själva spelet som målvakt har blivit annorlunda, förutom att det görs fler mål på fasta situationer, men framförallt snabba omställningar, och då måste du som målvakt bli bättre på att sätta igång spelet snabbt och därmed skapa lägen för snabba omställningar. Sen har bollarna utvecklats mot att bli snabbare och svårare att hantera för målvakterna, vilket i grunden handlar om att det ska bli fler mål och attraktivare fotboll.

Vi som står bakom fotbollsbloggen är hängivna beundrare av er första La Mangafilm som sändes sent en söndagskväll på TV4. Ni fick obefogad kritik enligt oss av vissa personer, vi vill därför passa på att ge en stor eloge för en befriande dokumentär. Förra året övergav ni dock detta vinnande koncept och istället släppte Rydström en film i egen regi: Henke och Tobbe - en film om manlig vänskap. Kan du lova en förbättring i år alternativt släppa en directors cut av den första filmen?

Svar: Råmaterialet innehåller 3h och 45 min film, som TV4 har till förfogande. Av detta har det klippts ihop olika sekvenser, som tillsammans kanske är på max 10 min. Att göra en Directors cut, som skulle vara bättre, blir nog svårt att göra. Det var samma resonemang inför förra året, då vi återigen blev tillfrågade om att göra en ny film. Det går inte att göra något som skulle kunna slå den tidigare filmen. Det hade bara blivit pinsamt. Det enda som kunde varit roligt hade varit att göra en parodi på den första filmen, där allting hade varit exemplariskt, men det hade krävt lite för mycket engagemang...

Vissa inom FF åker på semester till Mauritius, vissa till Gran Canaria… Vad är din kommentar till det?

Svar: De som åkte till Gran Canaria åkte med sina barn, där det fanns bra upplevelser för barnen. Jag åkte till Mauritius tillsammans med flickvän för att koppla av, njuta av garanterat varmt väder, bad och lugn och ro.

Slutligen, du har ett förflutet som innebandyspelare i Flyers. Ser du en möjlighet att göra en ”Henke”?

Svar: Man ska väl aldrig säga aldrig. Det är större chans att jag gör comeback i Flyers än i Torsås GoIF.

Fotbollsskribenterna tackar därmed Petter för hans medverkan och önskar lycka till inför den kommande säsongen.

Jag återkommer nästa måndag och glöm inte att titta in nu på torsdag när Per levererar nästa inlägg.

//David