Henrik Rydström

Nedan följer en förkortad och omarbetad version av ett reportage ur mediemagasinet Fotnot.

Jag möter den talföre lagkaptenen Henrik Rydström på en bänk i solen utanför omklädningsrummet på Fredriksskans efter en förmiddagsträning.
Han är kanske den spelaren i Allsvenskan som syns och hörs
mest. Och han trivs med det.
Vi talar om fotboll och medier och hans dubbelspel där emellan.

Träningen avslutas med en skottövning och det jublas högt när någon lyckas sätta bollen i luckan som har satts upp tätt intill stolpen. Den som jublar högst, särskilt när han själv lyckas tråckla in bollen i maskorna, och även när någon annan missar för den delen, är lagkaptenen Henrik Rydström.
Blekingesonen som har spelat i klubben sedan början av 1990-talet.

Ingen har väl lyckats undgå att stöta på Henrik Rydström. Det snaggade mittfältsrivjärnet. Även för den som inte är särskilt intresserad av fotboll känns han som ett bekant ansikte. Han är efterfrågad bland landets sportjournalister och fotbollsskribenter och han trivs i rampljuset.
Tränaren Nanne Bergstrand sade på upptaktsträffen inför årets säsong att han hade en spelare i truppen som sprang när han såg journalister, och oftast hann han ifatt dem. Detta var Henrik Rydström.
Själv säger han att han bara är väluppfostrad och har svårt att säga nej om någon frågar snällt. Han har också en annan, mer seriös teori om sin vilja till att stå i rampljuset.
– Jag har skrivit på en av lokaltidningarna här i Kalmar sedan 1995 och då lär man sig hur det fungerar och avdramatiserar allt.
Sin egen medievana tror Henrik är det som skiljer honom från andra, mer privata spelare.
– Jag har ju sagt idiotiska saker så att det blivit stormar. Men då märker man att det blåser i ett par dagar och sedan är det lugnt. I slutändan är det oftast bara bra saker som kommer ur det. Så det gör väl att jag inte drar mig för att spetsa till grejer. Andra kanske inte har förstått mekanismerna och är rädda för drevet. Men jag gillar det.

Han säger att han gärna formulerar sig och att han har en uttryckslust och det märks när man talar med honom. Orden kommer rappt och lätt och svaren har alltid en tydlig röd tråd i resonemangen.
Uttryckslusten har, förutom att komma ut i lokaltidningens sport- och kulturspalter, även resulterat i en blogg.
– Lokaltidningen kom med en förfrågan så vi började med den i april 2007. Innan hade jag haft en egen hemsida som jag startade 1999 där jag skrev krönikor och tog bilder. Jag märkte direkt vilket tryck som fanns för att få inifrånperspektivet på ett fotbollslag och då låg vi ändå bara i näst högsta divisionen.

Hemsidan hade också en gästbok som snabbt fylldes.
– Folk undrade vad vi gjorde, vad vi käkade, vem som sa vad och vem som högg på vem. Och jag tog mig alltid tid att svara på allt även om det var idioter som bara tyckte att jag var dålig. Jag märkte då att det fanns väldigt många vettiga fotbollsintresserade människor där ute. Det är kanske skrämmande att jag inte trodde det men nu värjer jag mig alltid från synen att fotbollsåskådare är pack. Som tidningsjournalister ofta vill ha det till. Blir det bråk på ett derby så brännmärker man allihop och så är det ju verkligen inte. De som jag får mest positiv respons från är AIK-fans och de anses ju vara riktiga neandertalare.

Förra året hörde Expressen av sig och ville att Henrik skulle börja skriva för dem och sedan dess har samma texter gått att läsa i Expressen och i lokaltidningen Barometern. Men nu ska han bara skriva för kvällstidningen.
– Det handlar om att det är bättre för mig att ligga på Expressen, rent ekonomiskt, svårare än så är det faktiskt inte.

Henrik får ibland höra från sina lagkamrater att det gäller att vakta tungan runt honom. Annars kan både det ena och andra hamna på bloggen. Men riktigt så tycker han inte att det är.
– Det är ju de där småhuggen. Men det roliga är att nästan alla som har sagt det bloggar nu. Senast var det Jocke Lantz. Till och med Petter Wastå som tidigare verkligen har spottat på allt vad bloggande heter har skaffat en blogg. Men jag har ju en känsla av vad jag kan och inte kan skriva och den har jag kunnat efterleva. Jag går ju inte ut med offentlig kritik mot någon spelare. Hugger jag på någon så betyder ju det att det är en spelare som jag gillar och respekterar. Jag skulle inte hugga på någon som är dålig.

På senare tid har det stormat kring sportbloggarna när domare i ishockey och handboll försökte starta bloggar. Försöken stängdes snabbt ner av respektive förbund.
– En domare ska vara neutral men jag hade gillat större öppenhet från våra domare. Nu stänger de in sig, de uttalar sig inte, de vill inte kommentera situationer. Det tycker jag inte är bra. Jag skulle kunna tänka mig en blogg där man helt enkelt diskuterar olika situationer. Men en domare får aldrig säga att publiken på Råsunda var förjävlig för då kan han ju inte springa ut där igen. Det kan jag göra för det ingår redan att de hatar mig där.

I och med Henriks position som bloggare och frekvent intervjuoffer har han en bestämd åsikt om vad ”god” sportjournalistik är.
– När man kan se på en match och sport i stort utifrån lite andra synvinklar än de vanliga. Jag vill gärna, om jag läser något, breddas lite. Jag vill att skribenten ska komma med någon koppling, någon parallell som jag inte tänkt på.
Som exempel nämner han Expressens Mats Olsson och magasinet Offside.
– Man får inte tycka om musik, litteratur eller teater om man tycker om fotboll. Men så kom Mats Olsson och skrev om låtar och böcker samtidigt som han kunde skriva om Stefan Schwartz och den kopplingen var ju grym. Och det Offside gjorde när de kom, med längre, djupgående nästan nördiga texter, det är också jävligt bra journalistik.

Kalmar FF har tidigare upplevt sig vara lite styvmoderligt behandlade av rikstäckande media som genom åren inte bevakat Kalmar FF lika noga som storklubbarna och storstadslagen, något som i och för sig ändrades förra säsongen tack vare att Kalmar FF vann Allsvenskan. Men Henrik Rydström är fortfarande inte nöjd, speciellt inte med hur bevakningen av årets säsong inleddes.
– Hur många journalister var på vår premiär? Normalt sett brukar väl alla vara på premiären för de allsvenska mästarna. Nu var det bara Mats Olsson. Aftonbladet skickade någon jag aldrig sett tidigare, synen på oss ligger nog latent. Men de säljer kanske lite fler nummer om de skriver om AIK än om Kalmar FF.

När vi talar om öppenhet och kvällstidningar glider samtalet in på fotbollslandslagets mediafilosofi. En mediafilosofi Henrik tycker är förödande.
– För intresset för landslaget så är det inte bra att spelare är förbannade på journalister. Då skriver journalisterna i sin tur mer negativt och det blir en trist atmosfär. Då bygger ett gott förhållande på att landslaget vinner alla sina matcher och det gör de ju inte.

Jag frågar Henrik om han tycker att han någon gång borde blivit uttagen till landslaget. Jag får ett hjärtligt skratt som svar.
– Jag kan väl tycka att när jag har spelat mot spelare som blivit uttagna så har jag känt att jag är tillräckligt bra för att kunna spela i landslaget. Sedan har jag aldrig haft den målbilden riktigt. Men det hade varit kul att få frågan bara för att kunna tacka nej. Det är bara att inse att de driver landslaget som ett klubblag och vill skapa en gruppdynamik som fungerar. Jag tror kanske inte att jag skulle passa in med min blogg och mina grejer.

Henrik är utbildad lärare och har en magisterexamen i litteraturvetenskap, något han var tvungen att skaffa när framtidsutsikterna för klubben inte såg så ljusa ut.
– De hårda tiderna drev fram en annan typ av spelare och människa. Nu kan ju även de yngre hos oss tjäna så pass mycket att de inte behöver jobba eller tänka på jobb och då blir du ju blasé och inskränkt. Vissa yngre är så jävla inrutade på fotboll och det har ju att göra med att vi är proffs i Allsvenskan. Det vi måste vi vara för att driva upp kvaliteten men det får konsekvenser för hur beläst man blir. Sedan har väl jag försökt driva med den biten lite, jag tror jag sa någonstans att jag är den mest intellektuelle i Allsvenskan, och det är ingen som har utmanat mig än så det kanske är sant.
Henrik skrattar och berättar om när Daryl Smylie, ny från Ljungskile inför denna säsongen, såg
honom läsa DN Kultur i bastun första gången.
– Han blev förvånad och frågade om jag läste tidningen här. Ja, sa jag och undrade om han inte var van vid det från Ljungskile. Då svarade han att det inte var någon i Ljungskile som kunde läsa.

/Per Jonsson