Fotboll är också poesi

Varför älskar jag fotboll? Varför inte? Detta de gröna ängarnas schack. Vuxna män, och kvinnor, som gör saker tillsammans. Ett fysiskt strategispel som är lika vackert i teorin som i praktiken.
En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk sägs det men när spelet fungerar som bäst svetsas elva individer samman och rör sig som en.
Understöd, vägpass och djupledsbollar.

Allt handlar inte om mål, även om det är vad spelet slutligen går ut på. För den öppne åskådaren kan en mållös match vara en lika stor fröjd som en 5-3-dito. Det handlar om laget. Att alla knyter näven och drar åt samma håll.
Zidane, Beckham och Ballack.

En välkomponerad backlinje är en mäktig syn. En vältimad glidtackling är skönhet. Slit på innermittfältet är skimrande. En åttiometerslöpning utan boll är livsviktig. En sträckt vrist i bortre krysset är räddningen.
Hysén, Mild och Zlatan.

Men det finns något som är ännu bättre, något som börjar så mycket tidigare. De första träningarna för ett litet barn är den renaste formen av fotboll. När lagar, regler och teorier inte har så stor betydelse utan när livsglädjen och viljan att sparka till den lilla bollen före alla andra på plan åt vilket håll det nu må vara är den största drivkraften.

Fotboll är konst och inget annat, spelarna konstnärer i vilken ålder de än är. Med benen och fötterna drar de likt målarens penseldrag över den gröna ytan och skapar samma upprymdhet i våra bröst som den store poeten. I alla fall till det att någon drar en straff stenhårt utanför i ett avgörande läge. Ungefär där tar reptilhjärnan över och diverse olämpligheter smiter ut ur munnen. Men detta är bara en annan sida av fotbollens storhet. Genialitet är broder med galenskap säger de som vet.
Gascoigne, Töfting och Jones.

Jag kan ibland tycka att man borde K-märka fotbollen. Inte bara för att den är så vacker utan också för att skydda den yttre hot, som till exempel den ökade kommersialismen. Men det är ett helt annat inlägg.

Ett annat bevis på att fotboll är konst är Bengt Cidden Anderssons fotbollspoesi. Jag vill att ni läser hans dikt Grenoli från diktsamlingen Hela bollen skall ligga still (1991) och minns tillbaka till den tiden när ni mest bara jagade boll, mest bara för att ni kunde.

När jag var åtta år
värvades jag till Milan.
Övergångssumman
en loranga och ett stort toy.
Första matchen
100 000 åskådare.
Liedholm hämtade bollen
i vårt försvar
fick en drömpassning
tittade upp
Gunnar Gren fri
stack i luckan
fick tillbaka bollen.
Jag sprang,
med kraft forcerades
innerbackarna,
ett 40 meters skott
i bortre burgaveln.
Målvakten chanslös
100 000 skrek ut sin lycka.
Jag sprang
mot mittcirkeln
Liedholm kom
och klappade om mig.
När Roma slog avsparken
skrek morsan att det var mat.

/Per