Min syn på den brasilianska fotbollen och dess framtid

När jag tänker på brasiliansk fotboll får jag estetiskt tilltalande bilder på individuellt skickliga spelare som kan göra vad som helst med en fotboll. Spelare som genom att improvisera i vissa utsatta lägen under en match, kan ta sig ur och lösa svåra situationer där ingen annan tror att det är möjligt. Bara därför att de besitter en unik skicklighet, bollkänsla samt spontan finurlighet. Skönheten i utförande och den spontana glädjen som en fotbollsspelare presterar anser jag är karaktäristiska kännetecken för "brassefotboll". Jag anser också att musiken, den positiva läktarkulturen och passionen till fotboll är utmärkande drag. Vad som bör påpekas är att dessa kännetecken inte alls hörde ihop med fotbollen i Brasilien från allra första början. I slutet av 1800-talet introducerade engelsmännen fotbollen i landet, då de nästan helt hade tagit över handeln med Brasilien ifrån portugiserna. Under denna tid var det endast den rika vita överklassen som tilläts vara med och den fotboll som spelades var så långt ifrån benämningen sambafotboll man kan komma. Lyckligtvis kom det engelska inflytandet i fotbollen att försvinna mer och mer under det tidiga 1900-talet. Helt plötsligt blev det ute att spela brittiskt och istället premierades det brasilianska spelet med dribblingar. Här kom även vad som i dagens fotboll benämns klackspark att uppfinnas av Charles Miller, men då hette det att man gjorde en ”Charles”. Karnevalsstämningen började även under denna tid att sprida sig under matcherna och publiken jublade ikapp för att skapa en positiv läktarkultur under derbyn.

Samban som är ett starkt kännetecken för den brasilianska fotbollspubliken på och omkring matcharenor. Under 1930-talet introducerades den av klubben Flamengo i syfte för att skapa stämning på läktarna och stötta laget. Den person som sedan på allvar tog samban ifrån läktaren ned till planen var Leonidas da Silva. Han ändrade fotbollsstilen i Brasilien, då han struntade i den fyrkantiga brittiska spelstilen. Istället började han bjuda på skönspel med klacksparkar och bicicleta, kort och gott äkta ”brassespel”. Vad det gäller ”cykelsparken” eller bicicleta som ursprungsnamnet lyder, myntades det av den brasilianske radiokommentatorn Gagliano Neto eftersom sparken ofta användes av Leonidas da Silva.

Sorgligt nog har den vackra fotbollen under de 30 senaste åren fått stå tillbaka för den kraftfullare stilen som finns i Europa. På så vis har alla dessa kännetecken för den brasilianska fotbollen allt mer tonats ned, men även att de fortfarande finns kvar så är det inte samma sak som när Pelé spelade. ”Brassefotbollen” har helt enkelt fått anpassa sig till dagens taktiska och organiserade fotboll, där de ursprungliga kännetecknen för brasiliansk fotboll inte alltid finns med, men som aldrig kommer att glömmas bort helt och hållet.

Vad jag anser om den brasilianska fotbollens framtid så tror jag att den kommer vara fortsättningsvis stark på landslagsnivå. På nationell nivå tror jag att den kommer bli svagare i flera avseenden. Brasiliansk fotboll har sedan länge varit utsatt för korruption, vilket endast är en återspegling av det brasilianska samhället. Då fotbollen är en miljardindustri i Brasilien lockar den till sig allt fler aktörer som vill ha en del av den. Makten i de nationella klubbarna innehavs ofta av rika politiker som med sina ekonomiska resurser kan vinna valkampanjer till ordförandeposten. Dessa ordföranden, även för CBF som är det Brasilianska Fotbollsförbundet, har genom åren frekvent missbrukat sin position för egen ekonomisk vinning. Pengar ämnade för klubbverksamheten och dess ungdomar har helt enkelt aldrig nått fram, utan istället stoppats i egen ficka av högt uppsatta personer ute i klubbarna samt CBF. En positiv ansträngning skedde våren 2001, då en ny lag trädde ikraft, vilket innebar att Brasiliens proffsklubbar förvandlades till företag. Syfte var att försvåra för ekonomisk brottslighet, men spelarna skulle nu också jämställas som vanliga arbetstagare på arbetsmarknaden. Dock ser det inte ljust ut och jag anser att det största problemet är de stora summor som finns i den brasilianska fotbollen. Tjocka sedelbuntar underlättar definitivt inte att få kontroll över korruptionen, därför att så många personer vill ha kontroll över detta kapital och gör vad som helst för att nå dit. I åtanke finns även samhällets utveckling i landet, där de ökande samhällsklyftorna blir allt mer djupare. Detta har heller ingen positiv inverkan på den nationella fotbollen. Pengar från externa aktörer och ersättningar vid försäljningar av inhemska spelare till Europa når inte dit de ska, utan hamnar i någons ficka på vägen till klubbkassan. Istället för att utbilda ungdomstränare, rusta upp träningsanläggningar samt stödja ungdomsverksamhet går istället dessa pengar till någon förmögen persons privata intressen. Det här stödjer inte den nationella fotbollens utveckling, men förhoppningsvis kommer någon att sätta ned foten och förändra det hela.

Om jag haft en pessimistisk syn på den nationella fotbollen så tror jag att på landslagsnivå kommer Brasilien stå sig väldigt starkt. Med tanke på hur många ungdomar som spelar fotboll i Brasilien behöver landslaget inte bekymra sig för att leta efter duktiga spelare. Det kommer hela tiden fram nya stjärnor som köps upp av europiska klubbar, där de skolas taktiskt och blir kompletta fotbollsspelare. De blir vana vid den moderna fotbollen och får hela tiden möta eliten inom europeisk fotboll. På så vis tar de sedan med sig denna kunskap när det spelar i VM-sammanhang där det spelas en mer europeisk fotboll. Därför anser jag att framtiden för Brasilien på landslagsnivå kommer att se mycket ljus ut.



//David