Damfotboll och dess framtid del II

Sociologen, vid högskolan i Kalmar, Jesper Andreasson behandlar ett problem som damfotbollen fått leva med och som handlar om hur damerna förhåller sig till föreställningar om maskulina kontra feminina ideal inom fotbollen. Detta är kanske inte ett lika konkret problem som de sportsliga som jag nämnt innan, utan mer kanske individuella komplexa problem för damspelarna själva.

Att vara damfotbollsspelare idag är inget märkvärdigt, men går man tillbaka i tiden har damers idrottsliga prestationer inte tagits på lika stort allvar som herrars. Damer och idrott har på senare tid fått en allt mer acceptans i samhället och ser man tillbaka 100 år ansågs det inte passande att damer/tjejer utövade idrott. Sedan damernas intrång på herrarnas sportarenor har idrottsmaskuliniteten rubbats. Andreasson tar upp en maskulinitet innefattande fysisk styrka, kondition och snabbhet som kan påminna om en auktoritet som påvisar egenskaper och värden som idrottare ska sträva efter för att anses som lämpliga. Dessa egenskaper är mer karaktäristiska för män än för kvinnor. En duktig fotbollsspelare bör bära på dessa egenskaper oavsett om personen är man eller kvinna. Här skapas en slags intressekonflikt för vissa damspelare. Att träda in i dessa egenskaper som traditionellt bärs av män och som krävs för att bli en bra fotbollsspelare kan te sig främmande för damspelare. Kvinnor som bär på dessa egenskaper anses i samhället inte kvinnliga nog, utan kan uppfattas som mindre feminina. Detta kan säkert påverka vissa damspelare att omedvetet träda in i en mer ”manlig” kvinnoroll, vilket enligt Andreassons text kan uppfattas som allt för ”biffigt” och leda till en ”nedsmutsad” femininitet. Vissa damspelare klarar av denna slags ”av-femininisering”, medan andra gör allt för att behålla sin femininitet. Dock går det inte att överdriva sin femininitet som damspelare. Med tanke på all kritik Josefine Öqvist fick för sin medverkan i Slitz för några år sedan, riskerar damspelare som väljer att spela allt för mycket på sin kvinnlighet att inte tas på allvar och ses som en oseriös idrottare. Detta speglar ganska väl samhällets syn på att det inte är lika villkor för män och kvinnor. För vart hörs kritiken av Ljungbergs och Beckhams modellbilder för kalsongmärken? Ingenstans.

Damfotbollens framtid beror till stor del på hur bra resultat landslaget gör vid mästerskapen. För närvarande anser jag att damlandslaget har blivit snäppet sämre än vad de var för 4-5 år sen. En del beror säkert på generationsväxlingen som pågår, men samtidigt också att andra länder har kommit i kapp och gått om Sverige. Om landslaget gör bra ifrån sig kommer media vilja skriva och följa upp med bra rapportering, annars tror jag att damerna får allt mindre uppmärksamhet. Det ska bli intressant och se hur Umeå kommer att klara sig utan Marta denna säsong och vad som sker om laget inte radar upp vinster på löpande band. Kommer Umeåpubliken att vända laget ryggen om det blir en mellansäsong eller står de trogna fast och stöttar?

Globalt sett tror jag att damligan i USA kan bli riktigt bra och locka till sig både en fast publik samt spelare från både Europa och Asien. Fotboll/soccer är väldigt populärt i USA och deras landslag med Sundhage är ruskigt bra. Då det finns större ekonomiska möjligheter för lagen i USA kommer exponeringen medialt att bli allt genomslagskraftigt. Samtidigt går amerikanarna kanske i större grad för själva arrangemanget runt omkring matchen än för själva spelet, då det är av amerikansk tradition att ha mer jippon runt omkring matcher än vad det är i Europa. Men vägen till att det ska bli lika stort i Sverige känns avlägset. Varken intresset eller viljan/möjligheten att satsa ekonomiskt finns i Sverige för att göra damfotbollen riktigt stor. Det är tråkigt då det finns ett stort antal fotbollstjejer i landet som verkligen brinner för fotboll, lika mycket som killar brinner för herrfotboll.

//David